Spröd
Det är inte livshotande trots att blodet långsamt siprar ur henne. Försvagad finner hon sig att vara vid liv fast samtidigt ändå inte. Livet är det som pågår och hon ser till att göra sådant som förväntas av henne. Men inte mer än så. Hennes hjärta och själ är frånvarande. Allt är ett disigt töcken och hon anstränger sig att ge känslan av att inget är fel till omgivningen.
Hon är precis på gränsen mellan ytan och botten. Det är tyst och stillsamt där, som om allt ställts på paus. Längtan och saknaden hotar att dra henne ned, slita tag och övermanna hennes kropp och få henne att passera gränsen. Lämna henne i det förgörande landet. Hur länge har längtan funnits. Den obeskrivbara kärleken som smygit sig in och övermannat det tunna nätet av ådror. Hon föreställer sig ådrorna likt det förra årets spröda rosenkvistar som kämpar sig kvar trots att vårens nya gröna skott hotfullt försöker att ta över.
Hans hjärtslag smärtar kropp, förvrider den och vetskapen att det inte finns någon lindring svider ovanpå hennes hud. Det är om nätterna hans närvaro är som mest påtaglig. Ibland vaknar hon av känslan att hans närvaro fyller rummet. Det är trygghet, förundran och samtidigt en känsla av att förlora förståndet hon känner. Hur länge till skall hon utstå denna väntan och längtan. Kommer hon alltid att förbli vilsen och väntande.
