Släppt

Det var inte en strålande dag klädd av en molnfri himmel. Utan det var en kylslagen vinterdag där den bleka solen gjorde sitt bästa för att värma de människor som befann sig under den. Kisande stod hon och såg ut över landskapet som på grund av den årstid de just befann sig i såg tråkigt brun och död ut. I hennes hand låg ett vitt snöre och hon följde det med blicken uppåt där det var fastbundet i en röd ballong. Den dansade i den bitande vinden och kändes en smula malplacerad i sin omgivning men för henne var den en symbol. Sakta sträckte hon handen högre tills hon höll den över sitt huvud och släppte sedan taget om det tunna vita snöret. Med blicken följde hon den röda ballongens stigande dans tills den knappt längre var synbar och med en djup inandning och en lång utandning hade hon klivit över på den andra sidan.

Hetta

Kyss henne likt solen som obarmhärtigt stiger
över den oändliga öknen samtidigt som skuggorna
tvingas dit dem hör hemma 

Världar

Stilla den, stilla den
känslan av otillräckligheten

att vara fångad i en värld där du inte hör hemma
där ensamheten är en permanent gäst och den
ende som hör ditt hjärtas desperata skrikande

Ögon

 

Över slutna ögonlock speglar sig
himlavalvets välvda bågar 

horisonten skymtar genom den tunnaste springa
som beklädd av de skiraste fransar ger en glimt
att violett är sången som tycks ljuda där inom

 

Vag

Som att Jag inte vore
som att Jag inte fanns

under den fallande hösten

jag blir vinden som smeker kylslagna kinder
och fukten som skapar lockar i ditt hår

jag är penseln som målar elden
den som färgsätter dina tankar

Utsikt

Högt högt över himlen
bor syrenens lugnande doft

ståendes ovan hav
vilar tankar mot de mjukaste dun
och med gryningens ljusnande
öppnas stängda bröstkorgar 

hjärtats röda lugn pulserar
värmande mot kupade händer

Spröd

Det är inte livshotande trots att blodet långsamt siprar ur henne. Försvagad finner hon sig att vara vid liv fast samtidigt ändå inte. Livet är det som pågår och hon ser till att göra sådant som förväntas av henne. Men inte mer än så. Hennes hjärta och själ är frånvarande. Allt är ett disigt töcken och hon anstränger sig att ge känslan av att inget är fel till omgivningen.

Hon är precis på gränsen mellan ytan och botten. Det är tyst och stillsamt där, som om allt ställts på paus. Längtan och saknaden hotar att dra henne ned, slita tag och övermanna hennes kropp och få henne att passera gränsen. Lämna henne i det förgörande landet. Hur länge har längtan funnits. Den obeskrivbara kärleken som smygit sig in och övermannat det tunna nätet av ådror. Hon föreställer sig ådrorna likt det förra årets spröda rosenkvistar som kämpar sig kvar trots att vårens nya gröna skott hotfullt försöker att ta över.

Hans hjärtslag smärtar kropp, förvrider den och vetskapen att det inte finns någon lindring svider ovanpå hennes hud. Det är om nätterna hans närvaro är som mest påtaglig. Ibland vaknar hon av känslan att hans närvaro fyller rummet. Det är trygghet, förundran och samtidigt en känsla av att förlora förståndet hon känner. Hur länge till skall hon utstå denna väntan och längtan. Kommer hon alltid att förbli vilsen och väntande.

Stående2

Under alltför lång tid har hon förnekat
existensen av de brinnande soluppgångarna
dem som öppnar dagar
och ger dem sin vänlighet

Dagen är gryende
här, i sitt nu
inuti är ett vaknande
som rätar ut ryggrad

Stående

 

Under alltför lång tid har hon förnekat
existensen av de brinnande soluppgångarna
dem som öppnar dagar
ger dem sin vänlighet

Dagen är gryende
här, i sitt nu
inuti är vaknande
klättrar ryggrad
hon står
nu

 

Flyktig

 

Hon var ungefär som boken han glömt titeln på